”Videogames and art” (Intellect Books, 2007)

”Videogames and art” är den första boken i sitt slag som tar ett helhetsbegrepp kring konstformen Game Art eller Videogame Art, dvs konst som inspirerats av dataspel. Om boken ”Gamescenes: Art in the age of Videogames” (ed. Matteo Bittanti, 2006), som tidigare recenserats av Konstperspektiv, kan beskrivas som en encyklopedi över konstnärer som sysslar med Game Art, så innehåller “Videogame and art” den teoretiska grunden. Bakom boken står duon Andy Clarke och Grethe Mitchell, ett i dessa sammanhang känt radarpar som har skrivit och arrangerat en hel del seminarier och konferenser i ämnet.

Boken är indelad i tre delar, där den första delen ägnar sig åt att beskriva och ge exempel på vad Game Art är och vilka olika underkategorier det finns, som Art-Mods, där konstnären skapar små program till redan existerande spel, ofta First-Person Shooter som Doom, Un-real och Half-life. Dessa mods/program kan vara banor, karaktärer eller andra tillägg som ger en konstnärlig kommentar eller skapar något i spelet som gör att det blir en konstnärlig kontext. Hit kan man räkna pionjärverket ”Museum Meltdown” av Bernstrup och Torsson, med banor där spelaren springer omkring i kända museum, dödar monster och slår sönder konstverk. Det kan också vara ett program som Velvet-Strike av Anne-Marie Schleiner, som gör att du i krigsspelet Counterstrike kan spraya graffiti med anti-krigspropaganda i miljö som annars är präglad av krig och dödande.

En annan subgenre till Game Art som beskrivs i boken är machinima, förkortning för machine cinema, som är videofilmer inspelade inne i spelen. Dagens teknik gör det nämligen möjligt att spela in handlingen i ett spel och på så sätt kan man iscensätta och framföra olika scenarier, något som konstnärer kan utnyttja för att t ex göra performance eller konstfilmer.

Den andra delen av boken består av intervjuer med en del kända konstnärer som sysslar med Game Art. Joseph Delappe var till exempel en av de första som började med performance i olika on-linespel. I verket Quake/Friends framförde han och några vänner en hel episod av programmet Vänner genom att skriva in dialogen i det textfönster som finns i spelet Quake, ett fönster som vanligen används av spelarna för att kommunicera med varandra. Delappe har även framför verket ”ET tu, Sir Alfred” i spelet Alien vs. Predator, som bestod av en mixad dialog med klipp från filmen ET och uttalanden av Merhan Karimi Nasseri, som är en hemlös flykting utan papper som bott på Paris internationella flygplats under 15 år. Nasseri är kanske mest känd genom att Spielberg har gjort en film om hans öde. Filmen heter ”The Terminal” och Tom Hanks spelar i huvudrollen.

Bland intervjuerna finner man även Tobias Bernstrup, som räknas som en pionjär när det gäller Game Art. Det är roligt att en svensk har nått ett stort internationellt erkännande i de här sammanhangen. Bernstrup har de senaste åren fortsatt att utforska miljöer och arkitektur med hjälp av olika dataspels banverktyg. I intervjun säger han att det inte är själva spelandet utan miljöerna som intresserar honom mest och berättar om sina senaste projekt med bl a Postdamer Platz i Berlin.

Personligen tyckte jag att den andra delen i boken med intervjuerna var intressantaste, eftersom det gav en inblick i hur konstnärerna tänkte när de skapade sina verk och man fick veta en hel del om hur det praktiskt gick till när de gjorde sina verk. I intervjuerna får man också en bättre förståelse om varför dataspel lockar som konstnärlig medium och att många av konstnärerna faktiskt är pionjärer inom området. Ingen annan har tidigare gjort det de har gjort och det känns väldigt inspirerande att läsa om.

Bokens avslutande del tar upp olika aspekter kring dataspel och gamingkulturen med fan-klubbar, estetik i japanska dataspel och utdrag ur Tobey Crockett avhandling om datorn som ett dockhus, ett utdrag som handlar om virtuella världar och varför vi spelar dataspel. I Brett Martins essä “Should Videogames be Viewed as Art?” diskuteras en alltid lika aktuell fråga, om dataspel kan vara konst och vad krävs i så fall för att ett dataspel ska betraktas som konst.

”Videogames and Art” innehåller en mycket bra blandning av essäer som belyser begreppet Game Art ur olika aspekter. Trots att Game Art är en väldigt liten del av samtidskonsten är det ett begrepp som innefattar mycket, med sina referenser både till spelvärlden och konstvärlden. Det krävs därför att man har en fot i varje läger, och det lyckas Clarke och Mitchell med, man har gjort en bra avvägning och fått med både de konstnärliga aspekterna och essäer som behandlar kulturen och estetiken kring dataspel.

Inom området Game Art finns det än så länge ganska lite publicerat, så glädjande nog kan man i sluttexterna läsa att Andy Clarke och Grethe Mitchell redan håller på att arbeta på ytterligare en bok i ämnet. Den ser jag fram imot.

/Mathias Jansson