Konstperspektiv Webbmagazinet presenterar månadens konstskoleelev, en elev vid någon av landets högre konstnärliga utbildningar.

– Välja konsten? Jag kan inte minnas att jag valt konsten tidigare. Det är först nu jag måste välja och inse att jag måste kämpa för min konst om jag vill fortsätta att arbeta med den.

Ylva Mazetti lämnade Konsthögskolan i Umeå i våras, efter att ha gått där i 5 år. Innan hon antogs till utbildningen hade hon studerat i 3 år i S:ta Monica i USA. Inriktningen var konst och filosofi. Ylva menar att hon egentligen inte använt tiden som konstelev till att tvinga fram ett val mellan konsten och något annat. Tvärtom har det varit viktigt att i full frihet få prova på olika tekniker och uttrycksformer.

– Det är ju i den relativt skyddade miljö som skolan utgör som man verkligen kan experimentera fritt utan att tänka på vad det kostar. Men när det skyddsnätet rycks undan, ja då måste man ta ställning till vad konsten egentligen har för betydelse i ens liv.

Och Ylva har gjort sitt val, även om hennes konstintresse inte dominerat hennes liv.

– Jag nådde konsten genom mitt starka och djupa intresse för lyrik. Jag har alltid skrivit, men avstått från att publicera mig. Konsten har blivit ett sätt att tala om samma saker som texterna handlar om, fast med ett annat språk.

Ylva återkommer gärna till lyrikens speciella egenskap att kunna blanda det teoretiska och det intuitiva till en balanserad helhet. Hon menar att ett konstverk kan läsas ungefär på samma sätt som en dikt.

– Det handlar inte bara om en intellektuell läsning, där måste också finnas en känsla för det rytmiska. Och den är lika viktig i konsten som i lyriken.

elevbild

Ylva arbetar med mer eller mindre skulpturala objekt, ofta med vardagsanknytning. Ibland uppträder de ensamma, andra gånger i skepnaden av installationer. Hon har ett mycket nära förhållande till sina objekt, och ser på den som bärare av personliga minnen.

– Många av mina projekt har handlat om ensamhet och isolering. Då blir umgänget med tingen ett sätt att spåra minnena. Platsen där tingen finns förvandlas till ett rum i rummet, fyllt med upplevelser som ingen annan kan dela.

Hon menar att hennes arbeten tidigare kanske varit alltför slutna. Det hindrar inte att många människor reagerat på dem, och läst in egna, personliga texter i mötet.

– Det uppstår alltid spännande situationer när man flyttar tingen från det privata rummet till en stor utställningssal. Samtidigt som de blir mer utsatta blir de också ett slags åskådare till sig själva.

Ylva betraktar konsten som ett av de allra mest tillgängliga språk vi äger. Hon håller inte med om att den samtida konsten behöver vara ”svår”.

– För att uppskatta ett konstverk är det ju oftast inte ens nödvändigt att kunna tala ett visst språk. Konsten kan tvärtom vara något som vänder sig till alla, och som kan vara en del av varje människas personliga utveckling. Och den är kraftfull! Genom att vara så åsidosatt i samhället kan konsten agera på ett sätt man inte hade kunnat vänta sig.

I november ställer Ylva ut på Galleri Pictura i Lund, och i mars nästa år öppnar hon en utställning på Galleri Verkligheten i Umeå.

ANDERS OLOFSSON

[oktober 2003]

Tipsa en bekant om den här sidan