|
Resignation – och nya möjligheter Först och främst är det problematiskt att använda en scenmetafor för konsten; ordet låter konsten och dess ”aktörer” uppträda, visa sig i form av en föreställning, framhäver konsten som spel, teater, show. Om man likväl använder begreppet den norska konstscenen, lockar en sammansatt situation till att framhäva flera parallella konstscener – huvudscener, alternativscener, småscener, biscener. Själv kan jag tyvärr inte utlova någon solskenshistoria – kanske hellre en föreställning med åldersgräns.Reparatörerna kommer Det är synd att säga det, men stillaståendet och tillbakagången blivit påtagliga. Det norska konstlivet har under de senaste åren fallit offer för en uttalat reformtvång, som kostat både pengar och energi. Även det som fungerat har ändrats – till det värre. Under 70-talet sändes den lätt surrealistiska serien ”Reparatörerna kommer” i norsk barn-TV. Dockorna Pompel och Pilt var huvudfigurerna som i varje episod letade efter någonting att reparera: reparera, revidera, reflektera, reformera, resignera, respirera, resultera, revoltera, respektera. ... Men varje försök slutade i kaos, Pompel och Pilt fick bara inte till det. TV-serien lanserades som ”pre-ironisk” 1969 men den visade sig vara en warning; en förvarning om det som komma skulle när Pompel och Pilts intensiva reparationsvilja ersattes av myndigheternas reformiver. Nu används resurserna till att reformera konstlivet, och fusionerna Nasjonalmuseet och Kunsthøgskolen i Oslo (KHiO) sticker ut. Fatala fusioner Den socialdemokratiska administrationen har låtit sig inspireras av en nyliberal ledarskapsideologi, som idag framstår som rätt så gammalmodig. Både museireformen och högskolereformen, bägge nationella, har blivit katastrofala för konstlivet. Framträdande exempel är bildandet av Nasjonalmuseet (2003) och KHiO (1996). Nasjonalmuseet är en hårdkokt sammanslagning av Oslos fyra centrala museer: Museet for samtidskunst, Nasjonalgalleriet, Kunstindustrimuseet och Arkitekturmuseet. KHiO består av högskolorna för balett, opera, teater, konsthantverk – samt Statens kunstakademi. Det politiska beslutet att lägga ned Kunstakademiet togs dock inte förrän åtta år efter att ombildningen gjordes. Då införde KHiO-styrelsen systematiskt den matrismodell som departementet begärde, medan en gemensam fakultet för ”visuell konst” reducerade Kunstakademiet till ett utbildningsprogram. Anonymisera I alla fusioner gäller det uppenbarligen att anonymisera ”märkesvaror” – som Kunstakademiet vid KHiO och Nasjonalgalleriet vid Nasjonalmuseet. På Kunstakademiet togs dess historiska symbol, skolans logga, bort – även stämpeldynorna i de anställdas byrålådor avlägsnades. Vid Nasjonalmuseet försökte man att neutralisera den mest välkända delen genom en omhängning av Nasjonalgalleriets basutställning. Intentionen var att uttrycka ”förändringskompetens” men i stället visade man upp ett museum som hade blivit obekväm med sin egen historia. Striderna runt norskt konstlivs stora fusioner grundas på olika omständigheter och sammanhang. Med lätt inspiration från näringslivets koncernmodeller (New Public Management) bevittnar vi hur byråkratin jäser, fackföreningarna blir karriärvägar, medan fackkunskap sjunker tungt till botten. Kort sagt: i Norge är det numera lättviktarna som styr tungviktarna. Högljutt motstånd I februari 2009 beslutade regeringen att samlokalisera Nasjonalmuseet i ett nybygge på Vestbanetomten. En konsekvens av detta är att Nasjonalgalleriet och Kunstindustrimuseet måste tömmas på sina historiska samlingar. Avvecklingen av det traditionsrika Nasjonalgalleriet har mött motstånd från bland andra konstnärsaktionen ”Rädda Nasjonalgalleriet” och arkitektaktionen ”Bevara Nasjonalgalleriet”. Nu är det bråttom för myndigheterna att tvinga igenom sin plan: arkitekttävlingen om Vestbanetomten är redan klar med sin första fas. Myndigheterna kalkylerade knappast med ett brett motstånd från både konstvärlden och allmänheten: efter enbart 3 vårveckor hade de samarbetande aktionsgrupperna samlat in ungefär 12 000 underskrifter, som överlämnades till kulturminister Trond Giske. Ett par tusen människor omringade Nasjonalgalleriet den 28 april. Det har kommit stöduttalanden från Norske Billedkunstnere, Unge Kunstneres Samfund, Fortidsminneforeningen och konsthistorikerna vid Universitetet i Oslo, medan följande har skrivit stödtexter: Jeff Wall, Magnús Pálsson och Michael Wilkens. Även museernas vänföreningar är emot flytten. Möjligtvis i ren desperation tog Nasjonalmuseet sommaren 2009 Tullinløkka i bruk, såsom den första direktören, Sune Nordgren, gjorde med projektet ”Kyss frosken” 2005. Målet med utställningen av konstnärsgruppen ”assume vivid astro focus” är troligen att skapa liv och attrahera unga människor, frågan är bara om projektet i stället har blivit exempel på kommersiell festivalism. 100 år – död eller levande Statens kunstakademi blev nedlagd som självständig institution trots brett och tappert motstånd från studenter, lärare och konstlivet i övrigt. I dag breder resignationen ut sig på det som en gång hette Kunstakademiet, och man kan fråga sig huruvida akademien likväl blev för utlämnad åt sig själv – oavsett sympatiförklaringar från både experterna och konstnärernas fackorganisation, Norske Billedkunstnere. Kunstakademiet grundades av en ung och fattig nation 1909, och fyller därmed 100 år i år. Jubileet markeras med en utställning i Nasjonalmuseet/Museet for samtidskunst samt med utgivningen av Kunstakademiets historia, skriven av konsthistoriker Åse Markussen. I museets rymliga hall tronar Kunstakademiets gamla logotyp, kraftigt förstorad. Dock framstår jubileet som paradoxalt tankeväckande: det i praktiken utraderade Statens kunstakademi ställer ut på det i praktiken utraderade (och folktomma) Museet for samtidskunst. I utställningskatalogen hävder Stian Grøgaard att jubilaren ”av naturliga skäl inte kan delta i firandet” eftersom den blev nedlagd, 87 år gammal. 2010 ska Kunstakademiet samlokaliseras med de övriga delarna av KHiO i den transformerade Seilduksfabrikken. Ombyggnationen pågår för fullt och avdelningar av KHiO finns redan på plats, såsom administrationen. Men frågan är om inte flera av dem som önskar studera konst framöver kommer att söka sig till utländska konstakademier. Vi ser även att det konfliktdrabbade Nasjonalmuseet tagits som gisslan i stadsutvecklingens och turistnäringens namn. Ja, varför inte, tänker nog somliga: mycket händer ändå inte där. Munchs dominans Konstlivet påverkas fortfarande av Edvard Munchs position, den ende världsberömde norska konstnären. Det sägs, aningen retoriskt, att norsk konst skulle vara intressant om det inte vore för Munch. Munchs ikoniska men ändå skissartade konst har länge kastat sin skugga över det mesta. Likväl sjunker Munch-museets besökarantal. Värt att notera är även att Munchs konst idag utsätts för ett kommersiellt intresse som långt överskrider traditionella konsthistoriska ramar. I samarbete med privata konsthandlare utarbetades förra vintern en resonerande katalog över Munchs måleri. Arbetet leddes av Gerd Woll, som 2001 gjorde en liknande översikt över Munchs grafik. Det har bestämts att Munch-museet ska flytta in i en ny byggnad i Bjørvika, och de spanska arkitekterna Herreros Arquitectos vann tävlingen. På utställningen ”Edvard Munch: Det sjuka barnet. Historien om ett mästerverk” tidigare i år visade Nasjonalmuseet/Nasjonalgalleriet det egna verket tillsammans med versioner inlånade från bland andra Tate Modern, Thielska Galleriet och Munch-museet. Kurator Øystein Ustvedt presenterade måleriteknik och sjukdomshistoria i en fascinerande kontextualisering av den unge Munchs genombrottsverk. 2009 märker vi en tendens att man betonar historien för att främja förståelsen av nuet: Vigeland-museet har rekonstruerat Gustav Vigelands separatutställning i Christiania Kunstforening 1894, Munch-museet har tematiserat Munchs ”skandalutställning” i Berlin 1892. Död och bröd Trots att konflikterna vid Nasjonalmuseet och KHiO nära nog har paralyserat norskt konstliv ser vi effekterna av ordspråket ”den enes död, den andres bröd” i synliggörandet av andra museer och utställningsplatser: Kunstnernes Hus, Astrup Fearnley Museet, Henie Onstad Kunstsenter, Stenersenmuseet, Vigeland-museet, Bergen Kunstmuseum, Sørlandets kunstmuseum. Kunstnernes Hus, med finska Maaretta Jaukkuri som ny chef, genomgår en nödvändig och imponerande omvandling. Oslos bästa utställningsrum har under hela sommaren visat en fascinerande utställning av konstnärerna Urs Fischer, Mark Handforth och George Herold. Henie Onstad Kunstsenter satsar bland annat på omfattande presentationer av internationella storheter som Meret Oppenheim, Paul Klee och Jean Tinguely, samt en utställningsserie ägnad åt konstsamlingar – även Pontus Hulténs. Bägge institutionerna har dessutom uppmärksammat Per Inge Bjørlo, men så är han också en av Norges mest intressanta konstnärer med skulpturer karakteriserade av känslig expressivitet och kylig precision, i Munchs kölvatten. Odd Nerdrum har hållit på med sitt ”figurativa måleri” i åratal, och under stor medieuppmärksamhet. 2005 korades målningen ”Skyen” (1985) till ett av Norges 12 viktigaste konstverk av tidningen Morgenbladet, och troligen kommer Nerdrums konstnärliga betydelse att vara ett tema för en mycket långvarig diskussion. Under tiden upplever Nerdrum och hans elever sig negligerade (jo då, här praktiseras mästar-elevförhållandet). Deras hantering av media är däremot utmärkt, och frågan är vad som räknas mest idag. Måleri och figuration är vare sig nytt eller uppseendeväckande i ett norskt sammanhang. Exempelvis har årets ”Festspelskonstnär” i Bergen kunsthall, Leonard Rickhard, under årtionden kombinerad andra världskrigets förintelsehistoria med ett starkt medvetande om måleriets historia, och hans figurativa bilduniversum är både skört irrationellt och påfallande systematiskt. I år bosatte sig Bjarne Melgaard i New York, men trots avståndet resulterade en TV-intervju i ett starkt mediefördömande av målningarna, som är under arbete. Kanske är det en idé att vänta tills bilderna är färdiga innan man ropar ”pedofili”. I vilket fall som helst ska det bli intressant att se hans utställning på Astrup Fearnley Museet under hösten. Och det är inte bara den expressiva stilen som aktualiserar parallellen Munch/Melgaard. Tystnad Distansen till Munch är tydligare bland tongivande konstnärer som Mari Slaattelid, Olav Christopher Jenssen, Ingrid Book & Carina Hedén, Hilmar Fredriksen, Per Barclay, Kira Wager, Ole Jørgen Ness, Thorbjørn Sørensen, Stein Rønning, Kurt Johannessen, Matias Faldbakken, Gardar Eide Einarsson och Else Marie Hagen. Eländet och resignationen vid Nasjonalmuseet och Kunstakademiet kan förhoppningsvis föra med sig nya tankar, nya viljor. Ur ett sådant frö kan räddningen för norskt konstliv gro. Hittills har emellertid rädslan brett ut sig för att mena någonting, säga något och ifrågasätta något. Fortfarande härskar Pompel och Pilt. LOTTE SANDBERG Konstkritiker i Aftenposten (Översättning: Hilde Flaten) |
||
Postadress: Tegnérgatan 60A,
216 12 Limhamn; E-post: info@konstperspektiv.nu |