Beams

Öppettider: ons, fre, lörd kl. 12-16, tors kl. 12-18. Stängt lördag 6/6
Vernissage: 16/5 kl. 13-16
Curator: Ashik Zaman, konstnärlig ledare SKF/Konstnärshuset

Jag träffade Robyn Mineko Williams i USA en kort tid innan ett avgörande skede i landets historia. Det fanns en farhåga om vad som kunde komma att hända, men denna tid, under frekventa resor dit, var fortfarande präglad av lust och en viss frihetskänsla. På SKF/Konstnärshuset har en ambition varit att överbrygga avstånden mellan samtidskonst och andra konstnärliga fält, vilket svarar mot en av anledningarna till att utställningsidén uppstod. Redan tidigt under processen hann historien komma ikapp igen, enligt devisen att historien tenderar att upprepa sig.

Dragningen till Mineko Williams arbete bestod dels i den personliga vidden av en historiskt präglad berättelse som man talar väldigt lite om där, och vet än mindre om här – där okunskapen också kan antas bidra till fortsättningen. Dels fanns det också en nyckel i en allmänmänsklig vinkel och ett ömt och förlösande utrymme att tänka kring familj, kärlek och generationsarv.

Robyn Mineko Williams berättar om arbetet med Beams:

Jag började med frågor till min mormor, som var nittiotre eller nittiofyra år gammal vid den tiden, om hennes liv före och under tiden på ”camp”, det ord som hon och min familj använde för att referera till de interneringsläger där de hölls. Den japansk-amerikanska interneringens historia var inom vår familj inget man talade om i detalj. Min mormor brukade säga saker till oss när vi växte upp om soldaterna, vakttornen och taggtråden. Men sedan kunde min morfar, som befunnit sig på en annan anläggning, nämna att han var med i ett basebollag, att han sprang omkring och gjorde vad han ville. Så vi fick dessa motsägelsefulla bilder från dem.

Med tiden utvidgades mina intressen till att även omfatta min familjs och deras communitys erfarenheter efter att de lämnat lägren. Hur var det för dem att komma ut och återinträda i det amerikanska majoritetssamhället? I Chicago fick japansk-amerikaner höra att de inte skulle förena sig. De uppmanades att helt enkelt gå vidare och… ”vara så amerikanska som möjligt.” Den japansk-amerikanska interneringen behandlades i ett enda stycke i min historiebok på gymnasiet. När jag samlade mer från min mormor och min mosters berättelser och lärde mig mer om vad som hade hänt, fick det mig att reflektera över min egen familj, över hur min mamma och hennes syskon uppfostrades. Jag blev nyfiken på mina morföräldrars val och hur dessa val hängde samman med deras erfarenheter före lägret, i lägret, efter lägret och deras assimilering i Chicago.

Min mamma, som jag står väldigt nära, tog också hand om min mormor vid den tiden. Jag började se komplexiteter i deras relation som jag aldrig tidigare hade lagt märke till eller varit medveten om. Jag frågade mig själv: Hur påverkade interneringen hur min mamma och hennes syskon uppfostrades? Hur påverkade den hur min mamma uppfostrade mig och min bror? Och hur påverkar den hur jag uppfostrar min son idag? Min utforskning och nyfikenhet förändrades genom att jag följde dessa ringar på vattnet och efterverkningar av interneringen. För det är också den tid vi genomlever ”nu”.

Min nu avlidna mormor, Nancy Hisako Nishimura, bodde i årtionden i samma hus från mitten av 1900-talet som hon och min morfar byggde tillsammans i Lombard, Illinois, i slutet av 1950-talet. Jag älskade detta hus; det är platsen där min familj samlades och som bevittnade de berättelser, dynamiker, relationer och följder som jag idag försöker förstå. Huset blev en behållare för arbetet.

För utställningen Beams har jag skapat en serie rum att vara i och röra sig igenom, en rumslig representation av hem, tid och minnen som flätas samman och påverkar varandra, lite som vågor.